Mot Nya Zeeland. Dag 7. Torsdag 3 Nov. 20112011-11-07
Vi har en blåsig och lite jobbig natt. Sidsjö med 3 m vågor som vi hela tiden rutschar utför under stark lutning. Morgonen är vacker med blå himmel ovanför oss och flera frontsystem runtomkring oss. Det är nästan västlig vind och vi har ren pinkryss för vi måste hålla upp för strömmen och vågorna. Vi klarar inte att hålla kurs mot Whangarei och glider söderöver. Men vinden skall öka mot eftermiddagen och samtidigt vrida mot NV-N och då bör vi kunna ta hem förlorad mark. Strömmen har bromsat oss med 2 knop länge nu och vi måste hålla hög fart om vi skall kunna anlända Whangarei innan mörkret helt har lagt sig.
Vindskiftet kommer programenligt, men vinden uteblir. Det skulle bli 12-14 m/s, men vi får bara 6-7. Klockan tickar iväg men det går inte tillräckligt fort. Vi ser och luktar land och känner – inte ännu en natt till sjöss. Sikten blir allt sämre och det regnar. Vi kör igång järngenuan och sätter med motor och segel högsta fart.
Klockan 19.00 anländer vi till första farledsbojen. Vi sliter ner segel och motorn får fortsätta på högsta fart. Det är disigt, regnigt och halvmörkt nu. Det tar nästan två timmar att nå hamnbassängen för stora båtar och det är kolsvart ute. Vi ser ingenting visuellt och går på radar och sjökort i datorn.
Vi har fått koordinaterna för starten på den utgrävda kanalen, som är ca 1 km lång och leder upp till en marina där även tullen har sin inklareringspunkt, Q-dock. Kanalens mynning ligger ca 300 m förbi stora hamnen i Dry-Land, dvs. det är så grunt att under lågvatten ligger leran i vattenytan. Vi kommer fram till koordinatspunkten och ser en förvirrande mängd olika ljus, bojar, stoppmärken som varnar för dry-land, olika farledsmarkeringar för tre olika farleder och flertal enslinjer. Det lyser och blinkar grönt, rött, gult och vitt. Vilka ljus som hör ihop med vilka kan man inte ens gissa.
Vi vänder 90 grader och går rakt in i soppan. Det blinkar grönt och rött och gult framför oss på bägge sidor. Vi har stora strålkastaren på och vi tycker vi anar ett mörkare område två båtlängder framför oss.
På ren intuition svänger vi tvärt nya 90 grader och går emellan en av många röda ljus och några gröna.
Det var tur det för här börjar kanalen – ser och förstår vi i efterhand. Hade vi inte svängt så abrupt hade vi gått rakt in i leran.
Nu har det blivit logik på röd- och grönljusen och vi smygar sakta fram i diket och begrundar botten leran på ömse sidor av båten på ca 8-10m avstånd. Vi passerar en port eller brake water efter några hundra meter och fortsätter en bra stund innan vi slutligen kommer till en marina där vi hittar en stor skylt med Q-tecken. Vi är framme.
Lätt skakade av den sista timmens vedermödor lägger vi fast och pustar ut.
Q-dock är en låst ponton. Vi är inlåsta och kan inte komma ut.
Vi tar en whiskey, för B-vitaminernas skull, och lyckönskar oss själva till att ha kommit fram.
Hela resan tog exakt 7 dygn och vi gjorde 1267 nm, vilket ger en genomsnittsfart på 7,5 knop under 7 dygn. Inte illa.
Nästa morgon anländer miljöskyddsgänget och inspekterar båtens innehåll. Mycket trevlig och sansad man som också gav oss goda råd inför resan upp till marinen. Efter några timmar dyker tullgubben upp. Lika trevlig han.
Vi måste gå då det är stigande vatten och minst halvt högvatten. Annars är vissa delar av floden bara 0,5-1 m under lågvatten. Tidvattnet är 2,6 till 2,8 m.
Det är högvatten klockan 15.00, så vi börjar gå mot marinan som ligger i själva staden Whangarei vid 12-tiden.
Vi anländer marinen klockan 15.00 och gör fast i en fingerponton. YES, vi är här.
/Christer