Vid 9-tiden fredag morgon anlände tullkillen som skulle klarera ut oss och klockan 12.00 lämnade vi ängsmarken genom det grävda diket.

Vädret bra med vindar på12-15 m/s och i början sjölä från landet. Norr om NZ kommer det in vindvågor på 3 m. Vädret är det normala schizofrena alltihop på en gång väder. Det regnar, solen skiner, stormbyar och stilla stunder – allt på 15 min.

Under natten stöter vi på några tankers, ett par lastfartyg och en fiskebåt, men allt går städat till.

Vi anmäler till Taupo Maritime Radio vilka vi är och vart vi är på väg. Def frågar noga ut oss om utrustning, fart osv, för att veta vilka som kan hjälpa till vid sjöolycka och ber oss höra av oss varje kväll. Sjöräddningen är välorganiserad och alert och svarar direkt på anrop. Under kvällen kom det ett nödrop från en segelbåt som tappat rodret. Vi var bereda att gå dit, men det fanns fler båtar som var närmare.

Vi håller god fart och gör 180 Nm första dygnet. Det är ca 1200 Nm till Lautoka på Fiji.

/Christer

Vi har haft en stormig och regnig tid. Barometern håller sig irriterande ofta på 977. Men nu är bättre väder på gång och i morgon, torsdag, två timmar innan högvatten, börjar vi att köra ner till Marsden Cove som är utklareringshamn och räknar med att angöra tullens brygga innan mörkret slagit till helt.

Fredag lunch hoppas vi börja seglingen mot Fiji. Här är det vinter och kallt som tusan och vi hoppas möta ett annat klimat efter halva vägen. Distansen till Lautoka, den inklareringshamn vi valt att gå till, är ca 1 200 Nm så har vi tur med vindarna får kan vi lägga undan fliskläder, raggsockor, mössor och vantar efter 3-4 dagars segling.

Vi har varit här i två månader och börjar få lite känsla för livsmiljön. Generellt sett verkar folket ha det bra. Bil standarden är klart bättre än i Sverige, man går till jobbet på morgonen och går hem klockan 16.30. Grundkonceptet är, precis som i Crocodile Dandy, No Worries. Beställer man något, finns det och kommer i morgon. När man kommer för att hämta det, har det inte kommit, men det kommer nog – No Worries. Några dagar senare får man till svar att de inte hade det som man beställde. Något annat? Reparatören som lovat komma 08.30, kommer efter lunch för han behövde åka förbi kontoret… Men å andra sidan, folk verkar vara nöjda och glada och stressfaktorn är låg.

Det finns en utpräglad och tydlig protektionism. Affärer har ofta en stor skylt som säger – Locally owned and locally managed. Industrialism lyser med sin frånvaro, här gäller jordbruk (djurbruk), service och hantverk. Hantverkarna är mycket duktiga och det mesta är handgjort. Luktar tidigt 1900-tal. Om något INTE tillverkas inom landet, kan man tänka sig att tillåta import. Det finns inga tillverkare av vinschar – alltså går det att köpa Harken vinschar från USA. Men möbler tillverkas, så IKEA har fått nobben att etablera sig.

När jag ville köpa bra fall (snöret som man drar upp seglet med) visade det sig att det fanns tillverkning inom landet och då fanns bara det inhemska märket Humle & Dumle (jag har glömt namnet och det är för övrigt inget att lägga på minnet). Jag frågade efter Liros, men det hade man aldrig hört talas om. Däremot var Humle & Dumle nästan en världsstandard, sa man. Efter att ha kollat i alla tre båtaffärerna, fick jag nöja mig med Humle & Dumle fall. Enligt specifikationen mycket starkt, men sättet att tillverka linan gör att den är lika mjuk och följsam som en 12 mm elkabel.

Vin säljs i matvaruaffärer och storköp. Nya Zeeländsk vin. Första gången vi kom in på Count down (Storköp) gladdes vi åt ca 100 längdmeter vinhyllor. Vilket utbud – som ett bättre systembolag. Nu vet vi att det finns 1000-tals namn på olika viner – alla tillverkade i Nya Zeeland. Det finns bra till hyggliga lokala viner, men andas man Rioja eller Amarone, förstår man inte. Så det börjar kännas lite ensidigt. Men som sagt – No Worries.

I morgon trasslar vi oss ut emellan angöringspålarna vid högvatten och styr mot nordliga (varma) breddgrader.

/Christer & Ulla

Vädret ja. Första tiden blåste det och regnade ordentligt och var inte alltför kallt. Från 1 maj har vi fått sydliga isande vindar som kommer från Antarktis – på dagarna 14-18 grader och under nätterna ca minus 6 grader. Solen går ner vid 17 00 tiden

Jag kan inte få ordning på väderstrecken och pekar alltid åt fel håll. Mitt på dagen står solen i Norr – känns fel.

Nya Zeeländaren är mycket trevlig och hjälpsam och man hälsar nästan alltid på alla man möter. Standardfrasen är ”Hajja”, vilket skall uttolkas som ”How are you today, mate”

Vi har hittat en importör / leverantör av svensk mat!!! Det vi har saknat mest av allt är nog svensk kaviar. Höns och ägg får vi tag i överallt, medan det kan vara kinkigare med annat, så vi äter mycket ägg. Med salt. Efter några månader med salt på äggen blir man ganska trött på salt. Så när paketet med svensk mat anlände, frossade vi på ägg med kaviar, Leksands hårt bröd och Skånsk senap till korven – Vilken lycka. Nu är kylen laddad med många kaviartuber, Matjessill (!), lingonsylt och tre sorters inlagd sill samt ansjovis. Det kommer att bli en brakfest i en rar vik, någonstans kring Fiji.

Våra vänner på Ambika gav sig av för två veckor sedan och rapporterade från en bar i Nouméa, Nya Caledonien att det var 27 grader i vattnet och varmt och gott i övrigt. Och här sitter vi och huttrar och slirar omkring på en frostvit brygga. Nä, nu längtar vi iväg till rarare latituder.

/Christer

Vi stannar till strax utanför själva Rotorua. Det ryker och pyser överallt i en stor dal. Man har nu i modern tid anlagt spapooler med glasklart och hett vatten.

Vidare till områden med gejsers i själva Rotorua. Här har man hägnat in ett mycket stort område – marken är osäker och farlig och man får bara gå på speciella stigar. (En filmsnutt finns på en gejser, Enkel matlagning)

Här var ursprungligen ett stort fäste för Maorierna och man har bevarat hus och byggnader från tiden då det begav sig. Insläppet i parken/området krävde en donation på 500 kr, men då bjöd Maorierna, numera museianställda, på lokal välkomstdans. Man tjoade och tutade i horn.

Nästa dag kör vi till Waihi beach och går och skrotar på den enorma beachen. Fridfullt och vackert. Det fanns en bensinstation där man kunde köpa snask. I övrigt var det beachen som gällde.

Vi bestämmer oss för att köra ut på Coromandel som är en stor halvö. Vi lämnar den vanliga smala vägen och börjar köra kustvägen. Det är 5 mil ut till den lilla stan och vägen som är uthuggen ur berget slingrar sig helt utmed vattnet som finns direkt på vänstra sidan, ca 3 m ner. Den fil vi ska hålla oss i är nu lika smal och tidvis smalare än husbilen. Efter 2 mils krypkörning och efter att ha mött ett antal lastbilar, varav en med timmersläp, känns det som vi förbrukat all vår tur eftersom vi ännu inte krockat eller fått backspeglarna bortkörda av mötande bilar, ger vi upp och vänder på en liten inkörsväg till ett hus. Hur vi klarade oss förbi timmerbilen begriper jag inte och 3 mil till på den här serpentinvägen kändes inget kul.

Vi anländer istället campingplatsen i Orere Point. Stor plats med fantastiskt naturläge med, som vanligt, egen fors. Vi är nästan enda rörliga husbilen som besöker platsen. Det står istället 100-tals husvagnar och husbilar permanent uppställda med egen uppvuxen trädgård, altaner och uteplatser.

Vi upptäcker att vi har en egen husanka som är helt tam och kommer fram till oss och lägger huvudet på sned och undrar om käket är klart snart. På morgonen när vi vaknar står den utanför dörren och väntar.

Vi drar vidare till Auckland och återlämnar husbilen. Taxi in till staden och vi får vänta några timmar på bussen som tar oss till Whangarei. Vi anländer Whangarei ca 21 00, trötta och hungriga och tar en bulle till båten. Bär in allt bagage i båten och öppnar den blåa väskan där båtnycklarna finns. Vi hittar bara ett stort lakan, lite otvättade underkläder samt lite mediciner utställda på en person i Whangarei. Det är inte vår blåa väska.

Helvete – vi kommer inte in i båten. Jakten börjar. Vi tar en taxi till killen i Whangarei. Han blir jätteglad över att få tillbaka sin väska – men han har inte vår väska. Bussföretaget svarar inte i telefon och vi får ta in på hotell, oroliga över var och hos vem vår väska finns. På morgonen nästa dag står vi vid busshållplatsen och väntar in bussen som går en gång per dag. YES – han har vår väska i bagagestuven. Jubel och inflyttning i vår båt.

/Christer

WAITOMO

Vi lämnar Waikato utan saknad och styr mot Waitomo som är berömt för sina många och stora grottor.

Vi är på väg söderut nu och vägarna börjar bli lite bredare, men fortfarande smala enfilsvägar.

Vägstandarden är utmärkt - förmodligen världens bästa vägunderhåll. Det finns inte en spricka eller ens slitspår i asfalten. Samtliga vägar är 100%. Trafiken flyter lugnt. Alla hastighetsbegränsningar för byar eller småstäder respekteras av alla. Grundhastigheten är 100 km/tim. Den gäller från grusad åsnestig till motorväg. Det är bara på motorväg, som det inte finns så mycket av, man kan lyckas komma upp i 100 km/tim. På övriga vägar kör man så fort det går utan att köra i diket – vilket alltså inte är så fort.

Väginformationen är helt fantastisk – inför varje kurva där man inte bör köra fortare än 80 km/tim möts man av en skylt som talar om att en kurva kommer och åt vilket håll kurvan svänger. Sen, i god tid innan kurvan finns det en skylt som anger rekommenderad fart genom kurvan. Ofta kommer 3-5 följdkurvor på varandra och då har man gjort alla kurvorna som hänger samman likadana så man kan bibehålla samma fart genom alla – smart.

Waitomo Valley - 3 grottor och Restaurangen HuHu.

Vi anländer en fin campingplats och priset har stigit 20% Här finns det 3 alldeles speciella grottor. Som gammal grottforskare bokar jag in på samtliga. Nästa morgon bär det av till den största grottan som tar två timmar att vandra igenom. Entrén till grottan sker genom ett 50 m djupt schakt med spiraltrappor längs med väggen. Vackert, mystiskt och spännande. Makalösa salar med 50 m i takhöjd och smala slingriga gångar.

I grotta två finns det mer av sandsten och dess kufiska formationer.

(Om en ung dam, möjligen i Karlstad, skulle ana en smula brus i grottbilderna, kan det bero på att jag kört med ISO 1600.)

Efter lunch besöker vi, ja den här gången är Ulla med (inbiten grotthatare), en grotta med Glow-worms som avger ett kemiskt ljus liknande lysmasken. Glow-worms är en insekt vars liv börjar som ett ägg uppe i taket. Efter kläckning blir de en slags mask som hänger ut massa trådar, modell spindelnät och fångar små flugor och annat godis. Efter 9 månader förpuppas de och sitter uppe i taket och lyser. Sen kommer det ut en insekt som liknar en stor mygga. Nu är det bråttom och det blir parning direkt och honan lägger en hög med nya ägg. Efter några dagar dör insekten för den saknar mun och svälter följaktligen ihjäl. Spännande liv – man undrar vad Han däruppe hade för plan för dessa djur.

Ute på vischan, långt från storstad hittar vi restaurangen HuHu som gör den godaste och exklusivaste maten vi ätit sedan The Edge på St Lucia i Västindien. Vi frossar i lamm och anka och suffle.

Taupo – naturupplevelse.

Naturen ändrar sig från slingriga skogsvägar till öppet alplandskap och bergstoppar på 2000-2700 m med glaciärer.

Vi fikar vid en rastplats utmed Tauposjön och åser två svarta svanars kärleksakt som mynnade ut i ett samfällt skrik från bägge.

Vi viker av några km till Tokaanu och tittar på ett område med mycket heta, kokande källor. Här använde Morianerna det heta vattnet bl.a. till matlagning.

TAUPO

Fin campingplats som ligger vid Nordöns största insjö. Promenerat ca 1 mil på fina vandringsleder. Djupa dalar, älv med glasklart strömmande vatten. Fantastisk natur med ekar och björkar. Frodigt

Varmt vatten rinner ner i floden från heta källor – bada i 30 gradigt vatten.

Ren turistfälla med mängder av barer och nattklubbar, Bungy jump för modiga,

hang gliding, segelbåtstur, forsränning och allt annat av livets nödtorft.

Vi har fint väder, men det börjar bli kallt och vi måste ha värmen på hela natten.

/Christer

Vädret mulet och regnigt. Vi stannar i Matakohe Kauri och besöker Kauri Museum som berättar om Kauriträdet och hur man jobbade med det. Kauriträdet, Agathis Australis, är NZ största och mest kända inhemska trädslag. Det är en typ av barrträd som bara växer i den subtropiska delen på Nordön. Det existerade redan för 150 miljoner år sedan och nu växande träd är 1000-2000 år gamla. Ett gammalt Kauriträd blir 3,5-4,5 m i diameter och virket anses som ett av världens bästa med breda felfria plankor. Trädet har en smart skyddsfilosofi – ytbarken flagnar av i sjok, vilket hjälper trädet att hålla sig fri från parasitväxter.

Bilderna, som är fotografier av fotografier, visar på ett fantastiskt träd och hur människorna kämpade med att fälla och använda det. Museibesöket var en upplevelse.

Vi anländer Ahipara som är ena änden på en 90 sjömil lång beach.

Trosa (världens ände?) är en modern storstad jämfört med Ahipara som är en bortglömd avkrok i landet ”Långt Borta”.

Vi ser ett kafé (den enda existerande butiken) och beställer kaffe och bulle. Här är det fattigt. Många hus är övergivna ruckel. Bättre träskjul är till salu. Vi ser och möter bara morianer.

Beachen ser mer ut som en oändlig och långgrund strand. Vid lågvatten kör man bil på stranden som är 15 mil lång. Av skyltar förstår vi att det finns alkoholproblem i området.

Vi smyger vidare mot Opononi som ligger vid kusten precis vid inloppet till en stor och lång vik. På motstående sida ser det ut som sandöken och ortens attraktion är båt till andra sidan och ökenvandring.

Det är eftermiddag och vi har inte fått / kunnat köpa någon lunch och är vrålhungriga. Det enda i matväg som finns är ett flottyrluktande kiosk som serverar flottyrkokt hamburgare eller flottyrkokt Fish and Chips. Vi tar det senare och pressar ner några fettdrypande tuggor för att överleva.

Vi kör vidare och åker igenom Waipoua Forest som närmast är en subtropisk djungel. Upp och ner och synnerligen slingrigt. Jobbigt men hänförande och vackert. Efter många timmars körning hittar vi Husvagnscampingen i Kaihu Forest i en dalgång omgiven av 700 m höga berg.

Här är det förtrollande vackert och nästan andaktsfullt och vi parkerar 20 m från en porlande fors.

/Christer

Vi har lagt ner en hel del jobb i båten med att uppgradera elsystemet och installera ny SSB (kortvågsradio). Vårt hotell var ett ”fint” hotell med pool, spa, gym, bastu och allehanda faciliteter och en kväll då jag hade krupit och krälat extra mycket i båten, bestämde vi oss för att basta, spaa och poola. När vi utrustade med lämpliga tillbehör anlände till Spa-avdelningen var det låst och släckt – men det skulle vara öppet. Receptionen tillkallades. Jomenvisst – det var öppet bara man öppnade ett vred som satt uppe i taket. Förklaring var ”barnlås”. Vi blev insläppta och ljuset tändes. Då fick vi se en liten barnbassäng och längre bort i hörnan fanns ett träbadkar. I karet satt en naken karl – i mörkret för sig själv.

Karet var alltså spaet och inkluderade en naken karl. Nå, tänkte vi, vi bastar och duschar. Det fanns faktiskt en bastu som visserligen var kall, men det fanns inget omklädnadsrum överhuvudtaget och inga duschar.

Receptionen tillkallas – Ja just det, man klär om till badkläder på rummet (som ligger i en annan byggnad, går utomhus, passerar receptionen och restaurangen med bar på väg till bastun) och när man bastat klart går man svettig tillbaka till sitt rum och duschar. Solklart och precis som vanligt – frågor på det?

Efter mycket jobb med båten är det till slut dags för sjösättning, torsdag 29 mars. Vi har jobb kvar att göra men är utless på att bo på hotell så vi har stressat sjösättningen. Vi har nya propelleraxellager och rodret är riktat och omplastat. Sidorna var inte symetriskt lika och då skapas en tryckskillnad, typ samma effekt som en flygplansvinge. Vi kollar igenom funktionen och upptäcker att gubbarna inte satt tillbaka roderindikatorn. Räfst och rättarting och sjösättning på fredag istället.

Under helgen plus måndag till onsdag hade vi riktig storm med 30 m/s. Då kändes det bra att ligga i hamn. På Fiji passerade en cyklon som åstadkom stor förödelse och dränkte stora delar av bebyggelse och infrastruktur.

Måndag 2 april tar vi bussen till Auckland och hämtar vår förhyrda ”Camper Van”

Vi hyr bilen av företaget Britz och det är väl värt en egen historia, men i korthet – När vi åkt 4-5 mil och kommer ut på motorvägen och farten ökar fäller bägge backspeglarna sig bakåt och jag ser ingenting. Köksbordet ramlar omkull för bordsstödet är loss från golvet. Britz är ett modernt företag och då har man inte tid med kunder som bara är i vägen. Alltså får man en DVD i handen istället för en basal introduktion av hur bilen fungerar. Så vi vet inte så mycket hur man tömmer latrintankar, fyller vattentankar osv. för DVD:n var trasig och kablarna losslitna från TV:n. Det spöregnade och stormade och vi hade ingen lust åka tillbaka till Auckland, så vi åkte tillbaka till Whangarei och lagade bilen själva.

Nu är vi till slut på väg med husbilen. Lördag 7 april anländer vi Russel.

När vi promenerar nere i stan hittar vi Russel Radio utefter strandpromenaden. Vi kliver in och hittar killen vi snackade med då och som hjälpte oss med gps positionen när vi kom från Tonga och försökte hitta in till inklareringen i mörkret vid Marsden Cove. Kul

Det är bedövande vackert med alpvägar, slättland blandat med branta backar uppför och nedför.

På böljande kullar ser vi tusentals får och tusentals kor som går och betar.

Husbilen är 2.35 m bred exklusive backspeglar och 7 meter lång och vägen, dvs. vår fil, är 2.50-2.60 m bred när man lämnat motorvägen. Det är precisionskörning och ligger jag mitt i filen vilket inte är lätt, har jag knappt 1 dm till vägens sidomarkering respektive mittmarkeringen. Utanför sidomarkeringen finns ingenting att köra på. Men en gammal seglare darrar inte på rodret och än så länge har det gått bra. Det enda som är trist är att det finns inga små avfarter eller vägbreddningar, så det går inte att stanna bilen då ett vackert sceneri dyker upp. Man får stanna i nästa stad.

Nästa dag åker vi till Opua och hälsar på Gail som var besättning på RiRi som förliste på Palmerstone. Hon kommer från Ungern och är ute ensam, har tre underbetalda jobb nu i Opua (bageri på nätterna, putsar båtar på dagarna och lite diverse dagsarbeten. Hon skriver en bok om livet och längtar tillbaka till Söderhavet. En helt underbar människa.

Med bilfärja kör vi rakt över en lång vik och slipper 6-7 mils körning i inlandet och kommer slutligen till Kerikeri där vi hälsar på hos Richard & Dawn som seglade båten Dolfijn (jo, det stavas så). De har köpt sig ett hus 8 km utanför Kerikeri och har satt ner rumpan (färdigseglat)

Och nu har vi dragit åt handbromsen på en campingplats i Whatuwhiwhi. Låset till startnyckeln har gått sönder så vi ska ringa efter assistans i morgon.

Människorna är fantastiskt trevliga, hjälpsamma och positiva.

Slaskar man till med en grov generalisering så är man glad, jobbar med händerna, är sysselsatt med kor eller får eller båtar, pratar rugby, fiskar och dricker öl. Lite grand av modern vilda västern kultur. Men man kan ju vara glad ändå. /Christer

Då hade vi varit på resande fot sedan torsdag klockan 12.00. Tittar man i kalendern och på klockan blir det 54 timmar. Men, vi har färdats mot tiden och applicerar man Einsteins universella konstant för det krökta rummet blir det en justering med 12 timmar. Vår resa från Malta till Whangarei tog alltså 42 timmar – mycket nog.

Tiden på Malta var fylld med husarbeten, som vi anser klara nu. Men vi hann med en del kul också. Bl.a. besökte vi Maltas stridsledningscentral under andra världskriget. Det finns en hel stad nergrävd i klipporna under själva Valetta.

Vädret ganska dåligt, och ovanligt kallt. Mest regn och blåst. Söndagen 11 mars var det orkan, the perfect storm, som tidningarna skrev. Kyrktak, en del båtar, byggnadsställningar och diverse saker blåste bort. På vårt tak försvann antenner och en del av taket som täcker schakten. En man var ute och tittade på de stora vågorna och gick lite för nära kustremsan, förmodligen ovetandes om att var 10:e – 12:e våg kan överlagras och blir en större våg. Han blev översköljd och utdragen till havs. Han klarade sig inte.

Under flygresan mellanlandade vi i Dubai. För 35 år sedan var det en landningsbana ute i öknen med lite infrastruktur och guldhandel, nu har Dubai blivit en storstad med en gigantisk flygplats. Det hela kändes som en sciens fiction i en framtida rymdsaga.

Men nu är vi alltså tillbaka i NZ. Vi kommer att bo på hotell 7-10 dagar medan arbete pågår i båten. Vi sjösätter sedan så snart det går. Om några veckor tar vi ledigt (det är slitsamt att segla) och kör runt Nordön med husbil i 19 dagar. Sommaren i NZ är perioden december till februari. Nu är det höst här och vädret påminner om en varm, mörk och regnig oktober i Sverige. Vädret växlar i regelbundet mönster – det regnar i 5 dagar, sen blir det bra i 4 dagar, sen regnar det i 5 dagar osv. I går var det sista dagen med bra väder så vi få se fram emot 5 dagar med regn.

Seglingsplanen är att hitta ett skapligt väderfönster i slutet av april eller början maj.

/Christer

Rengöring av propeller och borttagning av hela propelleraxeln. Vi byter axellager och tätningsring.

Rodret tas bort och vi konstaterar att roderaxeln är böjd. Det är förklaringen till att Circe vill svänga bb alldeles själv om jag släpper ratten. Nedre lagret ramlar ut då roderaxeln tas bort. Det blev tillverkat i Raiatea Tahiti, men fick tydligen fel dimension. Lagret skall vara fastpressat och skall sitta kvar. Nu blir det nytt lager.

Vi har anlitat en båt elektriker som vi fått rekommendationer om och han finner felet varför vi inte fått in radarbilden från plottern in i vår PC. Vår avdankade elektronikexpert, Marcus Båtflanören, har varit för brutal vid installation av kabeln och deformerat den. Byte till ny (dyr) kabel.

Båtelektrikern finner också att det inte är något fel med Ballmars generator. Ballmar har två olika möjligheter för styrning av laddningen – en med intern regulator som egentligen är ett reservläge med låg laddning och en med extern regulator. Vi har extern regulator. Det finns två kabelanslutningar och man väljer någon av dem.

Men inte Båtflanören inte, han väljer att ansluta bägge kablarna och generatorn vet inte vilken regulator han skall lyssna på, och blir följaktligen tokig.

En kväll träffar vi svenskarna Pelle Pettersson och Sara. Pelle är egenföretagare och har Doyle segelmakeri i Whangarei sen sju år tillbaka. Sara kom till Nya Zeeland för ett par år sedan och började hos Doyle i Auckland men är nu anställd hos Pelle. Sara träffade vi på Hamel´s segelmakeri i Fisksätra när vi hämtade våra segel innan vi seglade iväg 2009.

Pelle berättar att det var enkelt att starta och driva eget företag här. Skattemyndigheten kom hem till honom och förklarade hur allt gick till. Med ett enkelt dataprogram sköter han firman och anställda.

Vi hyr en bil och besöker våra vänner Lars och Erja på Ambika. De ligger i Opua som ligger lite norr om Whangarei och är en stor och mycket fin marina. Här finns två bra båtaffärer och många andra servicefirmor för båtar. Tillsammans med Lars och Erja kör vi nästa dag upp till Kerrikeri. Vi är inbjudna till Richard och Dawn, från båten Dolfijn, som har sitt hem lite utanför Kerrikeri.

Efter ett returbesök på vår marina i Whangarei för att träffa en del leverantörer, så kör vi vidare söderut mot Auckland. Auckland är den största staden på norrön med ca 1 miljon invånare. När vi kört in i staden blir det tvärnit. Alla bilar står stilla i alla filer och en eller två bilar kan flytta sig när rödljuset slår om till grönt. Vi får senare veta att det var en demonstration som stoppade trafiken. Kartan och gatuskyltarna är inte helt lika men efter många svängar och svettdroppar hittar vi hotellet vi ska bo på. Vi har valt ett centralt hotell med garage, vilken tur för här finns inga P-platser.

Vi hittar en liten parkeringsficka utanför rätt nummer på gatan där hotellet ska ligga. Ulla hoppar ur och hittar en liten skylt med hotellets namn, upp till receptionen och frågar, var ska vi göra av bilen. En kort beskrivning hur vi ska köra runt kvarteret och fram till den egentliga entrén till hotellet på en sidogata där de möter upp tar hand om bilen. Auckland är en storstad med måttlig trafik i city och flera fina parker. Det är P-förbud på alla större gator och det finns inte en enda parkerad bil i stans centrala delar – väldigt skönt och människovänligt. Gratisbuss som kör runt den centrala delen av staden.

På kvällen äter vi middag tillsammans med Frank från RiRi. Frank är i Auckland för att ta emot en container från Palmerstone med saker som han lyckades rädda från RiRi.

På söndagen är det Julparad i city. Olika orkestrar från säckpipa till blås, körer och dansare och många, många bilsläp med figurer och barn från Disneys värld. Det måste vara 1000-tals personer engagerade i denna parad.

Efter paraden hinner vi med ett besök på stadens museum. Ett museum där man kan tillbringa flera dagar om man vill se allt, så hit vill vi komma tillbaka.

Måndagen den 28 november tar vi flyget hem för att återvända i mitten på mars nästa år. Vi ser fram emot att komma tillbaka till Nya Zeeland och se mer av landet. Det vi sett hittills är vackert, rent och välordnat. Alla människor vi träffat är mycket trevliga. Lite ovanligt, men inte alls negativt, är att mer än 50% av befolkningen som vi ser på gatan, i affärer och affärslivet, är asiater.

Nu är båten på land i Whangarei, NZ, och vi sitter vi på Malta och undrar om det kommer någon Lucia i morgon

/Ulla & Christer