Rengöring av propeller och borttagning av hela propelleraxeln. Vi byter axellager och tätningsring.

Rodret tas bort och vi konstaterar att roderaxeln är böjd. Det är förklaringen till att Circe vill svänga bb alldeles själv om jag släpper ratten. Nedre lagret ramlar ut då roderaxeln tas bort. Det blev tillverkat i Raiatea Tahiti, men fick tydligen fel dimension. Lagret skall vara fastpressat och skall sitta kvar. Nu blir det nytt lager.

Vi har anlitat en båt elektriker som vi fått rekommendationer om och han finner felet varför vi inte fått in radarbilden från plottern in i vår PC. Vår avdankade elektronikexpert, Marcus Båtflanören, har varit för brutal vid installation av kabeln och deformerat den. Byte till ny (dyr) kabel.

Båtelektrikern finner också att det inte är något fel med Ballmars generator. Ballmar har två olika möjligheter för styrning av laddningen – en med intern regulator som egentligen är ett reservläge med låg laddning och en med extern regulator. Vi har extern regulator. Det finns två kabelanslutningar och man väljer någon av dem.

Men inte Båtflanören inte, han väljer att ansluta bägge kablarna och generatorn vet inte vilken regulator han skall lyssna på, och blir följaktligen tokig.

En kväll träffar vi svenskarna Pelle Pettersson och Sara. Pelle är egenföretagare och har Doyle segelmakeri i Whangarei sen sju år tillbaka. Sara kom till Nya Zeeland för ett par år sedan och började hos Doyle i Auckland men är nu anställd hos Pelle. Sara träffade vi på Hamel´s segelmakeri i Fisksätra när vi hämtade våra segel innan vi seglade iväg 2009.

Pelle berättar att det var enkelt att starta och driva eget företag här. Skattemyndigheten kom hem till honom och förklarade hur allt gick till. Med ett enkelt dataprogram sköter han firman och anställda.

Vi hyr en bil och besöker våra vänner Lars och Erja på Ambika. De ligger i Opua som ligger lite norr om Whangarei och är en stor och mycket fin marina. Här finns två bra båtaffärer och många andra servicefirmor för båtar. Tillsammans med Lars och Erja kör vi nästa dag upp till Kerrikeri. Vi är inbjudna till Richard och Dawn, från båten Dolfijn, som har sitt hem lite utanför Kerrikeri.

Efter ett returbesök på vår marina i Whangarei för att träffa en del leverantörer, så kör vi vidare söderut mot Auckland. Auckland är den största staden på norrön med ca 1 miljon invånare. När vi kört in i staden blir det tvärnit. Alla bilar står stilla i alla filer och en eller två bilar kan flytta sig när rödljuset slår om till grönt. Vi får senare veta att det var en demonstration som stoppade trafiken. Kartan och gatuskyltarna är inte helt lika men efter många svängar och svettdroppar hittar vi hotellet vi ska bo på. Vi har valt ett centralt hotell med garage, vilken tur för här finns inga P-platser.

Vi hittar en liten parkeringsficka utanför rätt nummer på gatan där hotellet ska ligga. Ulla hoppar ur och hittar en liten skylt med hotellets namn, upp till receptionen och frågar, var ska vi göra av bilen. En kort beskrivning hur vi ska köra runt kvarteret och fram till den egentliga entrén till hotellet på en sidogata där de möter upp tar hand om bilen. Auckland är en storstad med måttlig trafik i city och flera fina parker. Det är P-förbud på alla större gator och det finns inte en enda parkerad bil i stans centrala delar – väldigt skönt och människovänligt. Gratisbuss som kör runt den centrala delen av staden.

På kvällen äter vi middag tillsammans med Frank från RiRi. Frank är i Auckland för att ta emot en container från Palmerstone med saker som han lyckades rädda från RiRi.

På söndagen är det Julparad i city. Olika orkestrar från säckpipa till blås, körer och dansare och många, många bilsläp med figurer och barn från Disneys värld. Det måste vara 1000-tals personer engagerade i denna parad.

Efter paraden hinner vi med ett besök på stadens museum. Ett museum där man kan tillbringa flera dagar om man vill se allt, så hit vill vi komma tillbaka.

Måndagen den 28 november tar vi flyget hem för att återvända i mitten på mars nästa år. Vi ser fram emot att komma tillbaka till Nya Zeeland och se mer av landet. Det vi sett hittills är vackert, rent och välordnat. Alla människor vi träffat är mycket trevliga. Lite ovanligt, men inte alls negativt, är att mer än 50% av befolkningen som vi ser på gatan, i affärer och affärslivet, är asiater.

Nu är båten på land i Whangarei, NZ, och vi sitter vi på Malta och undrar om det kommer någon Lucia i morgon

/Ulla & Christer

Vi går upp och ser att floden som igår var bred, nu är hälften så bred med långsluttande botten i dagen. Det är lågvatten. Tidvattnet är 2.8 m. Båten står inte på botten, så marinan är nog lite utgrävd. Men det är nog ingen ide att försöka sig på segling i kanalen nu.

Vi fixar i ordning el och vatten, spolar av båten och alla sjökläder. Allt är salt.

Vi klär på oss ordentligt med strumpor, extra tröja och jacka – det känns ovant, och vandrar in till staden som ligger ca 10 min promenad från marinan. Senaste seglingen verkar ha slitit hårt på diverse utrustning, smått som stort. I staden lämnar vi in våra klockor som bägge har stannat och köper nya civila regnställ som har gett upp.

Det är en positiv chock och en underbar upplevelse att komma till en modern och trevlig liten stad där allting plötsligt finns och fungerar. Människorna är mycket trevliga och pratar någon slag cowboy engelska.

Vädret är ett eget kapitel men snabba förändringar. Hela seglingen till NZ var ett gatlopp mellan fronter och lågtryck och det är samma sak här i land. Vi lämnade båten i sol under 5 min och sprang sista biten mot ett kafé för det började störtregna.

Vi går runt i staden för att orientera oss. Snyggt, helt och rent och väldigt trevligt. Staden delas av floden och en bro binder samman delarna och vid bron finns en stor marina. Området kring marinen är promenadvänligt med parksoffor och det finns gott om restauranger och fik. En liten idyll.

Nästa dag, som är söndag, hittar vi våra norska vänner Lillian & Kåre på båten Killiko ankrade nära bron. Vi går upp i stan för att äta middag. Allt liv och rörelse är borta, nästan folktomt och inga bilar. Krogen vi hade tänkt gå på var stängd som alla andra ställen, men under vägen hittade vi en Tai-krog som inte hade hajat galoppen och var öppna. Vi åt en god middag där. Söndag är alltså en dag då man är hemma och inte springer runt i stan

Kvällarna, nätterna och morgnarna är råkalla och vi har tröttnat på att frysa. Vi köper ett el-element så vi kan stänga av värmaren.

Vi njuter av att dagarna har blivit längre och det är nu en lång svensk skymning på kvällarna – mysigt.

En eftermiddag kämpar vi oss upp för fjället som norrmännen säger. Det är 400 m högt och vi går en stig genom en härlig och tät skog med små brusande bäckar.

Fantastiskt vackert. Längst upp har vi en vidunderlig utsikt över staden och kanalen vi seglade uppför.

På nervägen passerar vi sommarängar med smörblommor, luktärter, krasse, maskrosor, vildsäd och mycket annat som kändes typiskt svenskt.

Det är mycket saker som blivit utslitna eller trasiga och vi får ihop en 27 punkts lista på saker som skall repareras, bytas ut eller nymonteras. Det kan kanske för andra, blivande långfärdsseglare, ha sitt intresse vad som håller måttet och inte håller.

Till storinvesteringarna hör ny kortvågsradio. Vi har tröttnat på vår ICOM IC-7000 med antenn i akterstaget. Den är känd för HF-återkoppling och vi kan överhuvudtaget inte använda 4 mHz bandet – då svimmar radion. Sen är radion mycket plottrig med en drös av möjliga inställningar, som det kanske är roligare att skruva med hemma i hobbyrummet. På sjön ska det fungera att prata med andra seglare – det räcker och det enda som efterfrågas. Med ena handen håller man i sig och med andra handen håller man mikrofonen. Antenn i akterstaget innebär olika förstärkning i olika riktningar.

Det blir en Sailor 6310 med en 8 m Comrod AT82 HF whip antenn istället.

Solen har gått ner för sista gången för våra förbrukningsbatterier, 4 stycken Victron 220 Ah AGM. De har gjort god tjänst i 3,5 år och varit i dagligt bruk 9 månader per år. Detta under en medeltemperatur av 30 grader vilket innebär att livslängden i nordiskt klimat med medeltemperatur på 20 grader, motsvarar 7-8 år.

Alltså, värt att komma ihåg – batterier specificeras för en temperatur om högst 20 grader och maximalt kontinuerligt uttag om 5%. Om omgivande medeltemperatur är 10 grader mer, dvs. 30 grader, halveras livslängden.

Kan också vara värt att nämna att en inverter endast lämnar ca 60% av den specificerade effekten (20 grader) vid 30-40 graders omgivande temperatur.

Vår galvade kätting angrips av saltvattnet och blir mossig av utfälld zink som gör att den får hög friktion som hindrar den att ”rinna ut” i ankarboxen och istället bygger en myrstack som måste sparkas omkull var tionde meter vid upptagning. Vi väljer nu att köpa 70 m rostfri kalibrerad kätting av grade 50 med brottlast ca 2 000 kg. Rostfri kätting som INTE är tillverkad i Kina, utan i Italien.

Apropå galvade material och aluminium så blir det zinkmossa och fastbeckning ganska snart i söderhavsmiljö. Blixtlåsen till våra dykväskor hade fastnat för gott och enda möjligheten att komma in i väskan var att skära upp sidorna med kniv. Blixtlåsen i våra Musto kläder beckade ihop och fick räddas efter flera timmars skrapande och oljande. Blixtlås måste vara av plast om de skall fungera. Syrafast material eller titan är det som gäller.

Till småinvesteringarna hör gångjärn till toalettsitsen, ett toalettskåp och locket på teakbordet. Ny tandborste och lite annat.

Värmeslangen i toalettskåpet har blivit sönderklämd av saker som farit omkring där. Det blir nytt munstycke och slang och så måste vi montera durk i skåpet som skyddar slangen. Dåligt av Jeanneau att göra ett toalettskåp som inte kan användas.

Ny Hella topplanterna skall monteras längst upp på masten istället för det danska skräpet som kallas Lopolight.

Ny Echo Pilot, framåtseende ekolod, som ersättning för det som Marcus Båtingenjören förstörde. Vi tackar återigen för uselt arbete.

Vår radarreflektor, See Me, är bra men den fungerar bara på X-bandet vilket betyder att fartyg och båtar med minst 4 kW radar ser oss, men inte småbåtar med liten radar som arbetar på S-bandet (olika frekvenser). Därför monterar vi en passiv radarreflektor, Viking Tri Lens, på masten som komplement till See Me.

Ett viktigt jobb blir att plasta igen utrymmet i ankarboxen som är öppen in mot kabinen – vi vill inte ha in mer saltvatten i kabinen och våra garderober. Vilken dundertavla och konstruktionsmiss från Jeanneau.

Lazy-Bagen (storsegelkapellet) blåste sönder under resan hit så vi beställer ny. Samtidigt får kapellmakaren göra en ny Bimini – en exakt kopia av den vi har som tillverkades på Grenada fast den här gången i riktig kapellväv som det inte regnar rakt igenom. Väven som Grenada tillhandahöll, duger möjligen till potatissäck.

Generator – vi har tröttnat på Ballmars 100 A generator som ger mindre ström än den original monterade 80A Hitachi och sätter tillbaka ursprungsgeneratorn.

Vi trivs bra i marinen som är lite familjär. Här finns en travellift som tydligen har muskler och lyfter 55-fotare. Men den är kort och vi måste ta ner förstaget nu på torsdag inför upptagning på land under fredag.

Sommaren kom av sig lite grand och vi har ca 10 grader på nätterna så vi njuter av vårt el-element som skapar rart inomhusklimat i båten.

/Christer & Ulla

Vindskiftet kommer programenligt, men vinden uteblir. Det skulle bli 12-14 m/s, men vi får bara 6-7. Klockan tickar iväg men det går inte tillräckligt fort. Vi ser och luktar land och känner – inte ännu en natt till sjöss. Sikten blir allt sämre och det regnar. Vi kör igång järngenuan och sätter med motor och segel högsta fart.

Klockan 19.00 anländer vi till första farledsbojen. Vi sliter ner segel och motorn får fortsätta på högsta fart. Det är disigt, regnigt och halvmörkt nu. Det tar nästan två timmar att nå hamnbassängen för stora båtar och det är kolsvart ute. Vi ser ingenting visuellt och går på radar och sjökort i datorn.

Vi har fått koordinaterna för starten på den utgrävda kanalen, som är ca 1 km lång och leder upp till en marina där även tullen har sin inklareringspunkt, Q-dock. Kanalens mynning ligger ca 300 m förbi stora hamnen i Dry-Land, dvs. det är så grunt att under lågvatten ligger leran i vattenytan. Vi kommer fram till koordinatspunkten och ser en förvirrande mängd olika ljus, bojar, stoppmärken som varnar för dry-land, olika farledsmarkeringar för tre olika farleder och flertal enslinjer. Det lyser och blinkar grönt, rött, gult och vitt. Vilka ljus som hör ihop med vilka kan man inte ens gissa.

Vi vänder 90 grader och går rakt in i soppan. Det blinkar grönt och rött och gult framför oss på bägge sidor. Vi har stora strålkastaren på och vi tycker vi anar ett mörkare område två båtlängder framför oss. På ren intuition svänger vi tvärt nya 90 grader och går emellan en av många röda ljus och några gröna. Det var tur det för här börjar kanalen – ser och förstår vi i efterhand. Hade vi inte svängt så abrupt hade vi gått rakt in i leran. Nu har det blivit logik på röd- och grönljusen och vi smygar sakta fram i diket och begrundar botten leran på ömse sidor av båten på ca 8-10m avstånd. Vi passerar en port eller brake water efter några hundra meter och fortsätter en bra stund innan vi slutligen kommer till en marina där vi hittar en stor skylt med Q-tecken. Vi är framme.

Lätt skakade av den sista timmens vedermödor lägger vi fast och pustar ut. Q-dock är en låst ponton. Vi är inlåsta och kan inte komma ut. Vi tar en whiskey, för B-vitaminernas skull, och lyckönskar oss själva till att ha kommit fram. Hela resan tog exakt 7 dygn och vi gjorde 1267 nm, vilket ger en genomsnittsfart på 7,5 knop under 7 dygn. Inte illa.

Nästa morgon anländer miljöskyddsgänget och inspekterar båtens innehåll. Mycket trevlig och sansad man som också gav oss goda råd inför resan upp till marinen. Efter några timmar dyker tullgubben upp. Lika trevlig han. Vi måste gå då det är stigande vatten och minst halvt högvatten. Annars är vissa delar av floden bara 0,5-1 m under lågvatten. Tidvattnet är 2,6 till 2,8 m.

Det är högvatten klockan 15.00, så vi börjar gå mot marinan som ligger i själva staden Whangarei vid 12-tiden.

Vi anländer marinen klockan 15.00 och gör fast i en fingerponton. YES, vi är här.

/Christer

Det verkar vara ett land med mycket knepiga vädersystem och många fronter. Under hela dagen har vi haft ett blått himmelshål ovanför oss och flera fronter har synts i alla väderstreck. Enligt prognos skall det vara rimligt väder till klockan 13.00 i morgon. Då, när vi kanske har 6-8 timmar till hamn, välkomnar en ny front oss till NZ

NZ vill ha tvärkoll på alla båtar som kommer till landet. Innan man avreser mot NZ skall man skicka in Advanced notice of arrival - small craft. Sen skall man 72 timmar innan planerad ankomst kalla upp dem på kortvågsradio och tala om att man är på väg. Sen skall man ett dygn innan kalla upp dem och tala om att man är på väg. Sen kommer folk från hälsovårdsmyndigheter och går igenom all mat, kryddor, mjöl osv,osv och slänger det mesta.

Whangarei har 2,5-3 m tidvatten och man kommer bara upp till customs vid alla tidvatten. Sen skall vi vidare till en marina och då måste vi gå då det är halvt högvatten eller mer, annars fastnar vi i leran.

/christer

Det börjar bli kallt, bara 19-20 grader. Alla sjökläder är framme med extra tröjor, mössa och vantar under natten.

Vi har rätt mycket radiosamtal med andra båtar som också är på väg mot NZ. Väldigt många har större eller mindre problem, men alla klarar sig fram. Hårt väder sliter på utrustningen. Reparationsvarven i Opua och Whangarei gnuggar nog händerna. Några båtar har valt en mer nordvästlig resa, ofta därför de besökt Fiji och har haft dålig eller ingen vind. Motorkörning till NZ - inte kul.

Allt väl ombord och vi längtar nog iland nu.

/Christer

Vi har gått en ovanlig väg från Tonga till NZ. Normalt går man västerut och böjer så sakta av mot väster. Vi har istället gått nästan sydligt halva resan (för att undvika oväder) och strategin har fungerat bra. De andra båtarna som är på väg ligger mer NV och har kört huvudet i en del fronter. Hörde på radion i morse att en båt, Nightfly, hade 45 knop och slogs ner. Inga personskador och båten reste sig hel åter. Det är lätt hänt att både segel och mast stryker med i en sådan övning.

Ulla sitter vid rodret och jag skall vila några timmar innan mitt skift.

/Christer

Motströmmen har kommit på bättre tankar och är nu med oss ett tag. Det är kul för nu blir det mil, ca 8 nm i timmen.

Vattnet som kommer ut under garderoben är salt. Vi har ingen läcka i sötvattentanken. Sopig konstruktion av ankarboxen är svaret. Det sköljer hela tiden vatten över Circe och forsar naturligtvis ner i ankarboxen som inte är tät utan har kommunikation med sidoskotten. Så saltvatten rinner utefter insidan på skrovet.

Vi har nu 580 nm till Whangarei och tror vi anländer den nya kontinenten på Torsdag.

Det är jobbigt ombord på en båt i det väder vi har. Ont i ryggen och gott om blåmärken har vi – men allt väl ombord.

Ulla & Christer

I natt och i morse hade vi 2,5 knops motström, vilket känns jobbigt, men nu har den gått ner till bara en knop – tackar.

Det går fort och båten lutar en del. Har upptäckt att det kommer färskvatten under en garderob i akterkojen. Det är ett stor skruvlock på aktertanken som är trasig och när båten lutar rinner det ut vatten. Det är ett tillverkningsfel på alla skruvlock på Jeanneau. Främre vatten tanken läckte vid leverans och locket byttes. Men de glömde bort aktertanken. Minuspoäng

I morse upptäckte vi att batterispänningen bara var 12,0 volt innebärande att ca 75% av batterikapaciteten är borta så vi måste starta elverket. Batterierna är nästan slut och vi måste byta till nya batterier i NZ. De sista 2-3 veckorna har det kommit signaler om låg spänning, så de har degenererat fort. Nu behöver vi ladda både morgon och kväll. Vi kommer att ta oss fram till NZ, men det här kom väldigt olägligt eftersom jag kan inte köra elverket då det lutar för mycket. Vid laddning – i det här busvädret – måste jag ta in genua och släppa ut storen lite så båten bromsar upp och reser sig. Ja, det blev ett minuspoäng till där.

Vi har avverkat 384 nm genom vatten, men bara 290 nm över grund tack vare stark motström. Vi har 717 nm kvar till NZ. Våra sjökläder är dyngsura, men vi kör värmaren – kosigt.

Allt väl och humöret är gott.

Ulla & Christer

Det är 1007 nm till Wangarai, NZ. Efter 24 timmars segling har vi gjort 183 nm genom vatten och 141 nm över grund – förbannade motström. Vi har nu 866 nm kvar till NZ och har minst 3 dygn kvar med hårt väder. Sedan skall det visst lugna ner sig en smula. Det är ändå bra att det blåser så vi kommer framåt. Seglingen är jobbig men härlig.

Det har svalnat ordentligt så nu gäller fullt seglarställ, modell Sverige, för att inte frysa under natten och i sittbrunn blir man snabbt nersköljd. Allt väl ombord.

/Christer

Det är och skall vara lite blåsigt så vi försöker gå in i den västra viken på Iki som borde ha någorlunda lä. Viken är väldigt grund flera 100 m ut från ön och full med korallhuvuden – upptäcker vi väl inne i smeten. Det blåser ganska hårt och går 1 m sjö. Vi försöker i alla fall ankra i en sandhåla vi hittar på 12m djup. När jag backar fast ankaret har jag koll akterut och det är tur för efter 25 m med 12 m djup dyker det upp ett korallhuvud bara några meter under ytan rakt bakom aktern. Vi tvärnitar och tar upp med ankaret och snirklar oss ut mellan korallhuvudena och ytligt liggande grund. Det här var dumt och är nog den läskigaste angöringen vi gjort.

Vi går runt ön till NO sidan och lägger oss bakom ett skyddande rev. Våra vänner i Ambika anländer efter en halvtimme. Det här var inget trevligt ställe och vi bestämmer oss för att gå upp tidigt nästa dag och segla ner till Nukua’lofa, vår slutstation i Tonga och avstamp till NZ.

Nukua’lofa Onsdag 26 okt. 2011. Vi startar seglingen 06.00 och har en perfekt vind hela resan. Vi flyger fram i 8,5-9,5 knop hela tiden och seglar brallorna av en 54 fotare. Anländer till Nukua’lofa redan klockan 14.00 tack vare den höga genomsnittsfarten.

Vi ankrar utanför Big Mama i fin sandbotten och intager en fish and chips på krogen.

Erja på kompisbåten Ambika kollar i datorn (bankkontot?)

Det gäller att ha koll på grynnorna

Nukua’lofa är huvudstad i kungadömet Tonga och deras stora importhamn.

Vi kollar vädret och ser att det bildas ett intensivt lågtryck som kommer att passera Nukua’lofa med kulingvindar om några dagar. Med nordliga och västliga vindar, som hamnen saknar skydd för. Vi kan inte ligga kvar här.

I morgon, Torsdag, är sista möjliga dagen för avresa mot NZ med ett vettigt väderfönster. Vi bestämmer oss dra iväg under Torsdagen. Vi får lite tuff vind, men vi har hellre hård vind till sjöss än ligger i en tveksam hamn. Vi checkar ut

och handlar mat och klockan 19.00 lämnar vi Tonga för gott och sätter kurs mot Wangarai, NZ.